SE DIN MODER!
MARIAS PLATS I KYRKANS LIV. 1
Wilfrid Stinissen, karmelit


Maria har varit borta i Svenska kyrkan i flera århundraden. Men även i katolska kyrkan har hon varit borta, fast inte så länge och inte så totalt. Efter Andra Vatikankonciliet har det i flera decennier inte varit populärt att tala om Maria. Min lilla bok om Maria som jag själv har översatt till nederländska fick i Holland en dräpande recension. Att skriva en bok om Maria var i sig redan ett brott.

När Johannes Paulus II som nyvald påve införde Marias namn i sitt vapen tyckte många att det var genant. Hur kunde man göra så i ekumenikens tid? Tillsammans med Petrusämbetet var Maria ju det stora hindret för kyrkans enhet.

Man kan inte förneka att det har funnits överdrifter i Mariakulten. I sin entusiasm gick folkfromheten ibland för långt och glömde att Maria, med Paulus VI:s ord, är ”totalt relaterad till Gud och till Kristus”. Marias finger pekar på Kristus, men ibland tittade folket på hennes finger i stället för att titta i den riktning fingret visade.

Att det kristna folket i sin kärlek till Maria ibland spårade ur kan man förstå. Det hör ju till kärleken att tappa besinningen. Det är svårare att ursäkta teologerna som tävlade med varandra när det gällde att tillskriva Maria nya titlar.

Den heliga Thérèse av Lisieux klagade redan över detta, långt före konciliet. ”Man framställer henne”, skriver hon, ”som om hon vore helt ouppnåelig, men man borde i stället framställa henne som möjlig att efterlikna, ställa fram hennes dygder i ljuset och säga att hon levde av tro som vi och ge bevis på detta ur evangeliet, där vi ju kan läsa: ’De förstod inte det som han talade till dem’ (Luk 2:50) (Sista Samtal).

Det som Lilla Thérèse älskar hos Maria är, i motsats till vad teologerna söker i henne, att hon är så liten. ”O! jag älskar dig, Maria, när du kallar dig själv tjänarinna till Gud som du hänför genom din ödmjukhet; denna dolda dygd gör dig allsmäktig” (Pourquoi je t’aime,o Marie, strof 4).

Den förkonciliära mariologin var mån om att ge Maria nya titlar, att be Rom om nya dogmatiska definitioner. Fortfarande upplever vi några efterdyningar av denna tendens. För några år sedan fick påven ta emot en petition undertecknad av, enligt vad som sägs, ett fyrtiotal kardinaler och mer än fyrahundra biskopar.

Man önskade en dogmatisk definition om Maria som Coredemptrix (Medåterlöserska) och Mediatrix (Förmedlarinna). Påven har naturligtvis vägrat och hänvisat till konciliet, som inte velat definiera dessa titlar därför att de är högst tvetydiga och kräver en hel del förklaring om de inte skall missförstås.

Maria är inte ute efter nya titlar. Och även kyrkans folk, i alla fall den största delen, är lite trött på den ”drottningteologi” som omgivit Maria så länge. ”Elle est plus mère que reine”, säger Thérèse av Lisieux (hon är mer mor än drottning). Maria har vid bebådelsen kallat sig själv ”Herrens tjänarinna”. Är det inte klokt att respektera den ”titel” hon gett sig själv? Liksom Jesus har gjort sig ödmjuk och varit lydig ända till döden (Fil 2:8), så har Gud sett ner till sin tjänarinnas ”ringhet”.

Maria har blivit offer för överdrifter hos sina ”fans”, om jag får säga så. Konciliet upplevde en liten kris när man skulle bestämma hur och när man skulle tala om Maria. Somliga önskade en särskild konstitution om Maria, andra ville ägna henne ett kapitel i konstitutionen om kyrkan.

Konciliet har valt den senare lösningen, men inte utan mycket diskussion. Maria har fått sin plats i sista kapitlet i konstitutionen om kyrkan. Maria står inte över kyrkan. Allt hon är, är hon i kyrkan. Ja, man får säga, som vi kommer att se, att hon är kyrkans hjärta.

Mariologin är ett element i kristologin. Att Maria är ”theotókos”, gudaföderska, är i första hand en kristologisk sats och säger att det barn hon har fött verkligen är Gud. Att Maria är jungfru är ett element i förbundsteologin: Maria är Sions dotter, sammanfattningen av och representant för det utvalda folket som är trolovat åt Gud. Om mariologin isoleras och görs till en traktat för sig, förlorar man de rätta proportionerna.

Maria är ingenting utan Kristus. Och Kristus är ingenting utan Fadern och Anden. Jesus har kallat sig själv för vägen till Fadern. Han har kommit för att uppenbara Faderns kärlek. Han är Faderns Ord. Liksom mariologin måste vara integrerad i kristologin, så måste kristologin vara helt och hållet trinitarisk. Utan denna trinitariska dimension kan man i Jesus visst se en enastående personlighet, en kär vän, en idealisk människa, men man känner inte igen honom som ”ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”.

Under den tid Maria varit borta har alltså en del saker hunnit falla på plats. Man kan inte längre tala om en inflation av Mariakulten, man spelar inte längre ut hennes jungfrulighet mot äktenskapet och sexualiteten, man är lite försiktigare än tidigare när man förhärligar hennes ödmjukhet och tjänstvillighet som ett typiskt kvinnligt ideal, som om dessa egenskaper endast skulle passa kvinnor och inte lika mycket skulle behövas hos män.

Vi står alltså på fastare mark när vi nu talar om Maria. Dessutom har vi kristna, protestanter, katoliker och ortodoxa, lärt oss att förstå varandra bättre. Det finns mycket vi kan enas om när vi nu på ett nytt sätt talar om Maria. Tron visar oss henne som dörr, som port. Hon för oss vidare till sin Son, och via honom till Fadern. Å andra sidan kan vi inte förneka att Jesus, i sin tur, leder oss till Maria. Han vill inte att vi nonchalerar henne. Han själv antyder att hon har en viktig plats i vårt liv. Detta är särskilt tydligt i Johannesevangeliet.

Se din moder!Johannes talar endast två gånger uttryckligen om Maria: i berättelsen om bröllopet i Kana och när han nämner att Jesus på korset säger till sin mor: ”Kvinna, där är din son”, och till lärjungen: ”Där är din mor” (19:26-27). Men att dessa texter har en alldeles speciell tyngd framgår av att de står i början och vid slutet av Jesu apostoliska liv. Dessa två marianska texter inringar hela hans offentliga liv. Allt vad Jesus gjort, är på något sätt gjort i Maria.

Något som kanske överraskar oss är att Maria i Johannesevangeliet aldrig nämns vid sitt namn, utan alltid med uttrycket ”Jesu mor”. Om vi endast hade Johannesevangeliet skulle vi inte ens veta att Jesu mor heter Maria. Ändå är det så gott som säkert att de kristna som tillhörde de johanneiska församlingarna kände hennes namn.

Varför gör Johannes så? Han vill peka på Marias fundamentala identitet, han vill understryka den roll hon spelar i berättelsen. Även vid andra tillfällen gör han så. Han kallar sig själv ”den lärjunge som Jesus älskade”.

I prologen till sitt evangelium kallar han Jesus för ”Ordet”. Man måste vänta till vers 17 innan man får veta att den han talar om heter Jesus Kristus. Kristus är först och främst Ordet: i och genom honom talar Gud till världen. Genom att kalla Maria ”Jesu mor” uttrycker han att man inte kan säga något djupare eller väsentligare om henne än just detta.

Och samtidigt betonar han Sonens radikala inkarnation. Den som kallar sig själv ”det bröd som kommer ned från himlen” (Joh 6:33) är sonen till en mor som alla känner. Maria står garant för att Gud verkligen har blivit människa. Han som Fadern har sänt är född av en kvinna. Medan Jesu Fader är i himlen hör hans mor till jorden. Tillsammans möjliggör de inkarnationen: att Ordet blir kött.

”Vid Jesu kors stod hans mor [...] När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ’Kvinna, där är din son’. Sedan sade han till lärjungen: ’Där är din mor’. Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen” (Joh 19:25-27).

Denna text är i all sin korthet otroligt innehållsrik. Och vi kan bara beundra evangelisten Johannes’, eller rättare sagt, den helige Andes förmåga att med så få ord säga så väsentliga saker. Vi använder många ord, ofta för att säga ingenting.

För Gud räcker det med ett par ord för att säga allt. ”Ett ord har Fadern talat och det var hans Son”, skriver Johannes av Korset, ”och det uttalar han alltjämt i evig tystnad och det är i tystnad som det måste höras av själen” (Ord av ljus och kärlek). ”Där är din son”, ”där är din mor”. Johannesevangeliets texter är, som alla vet, ofta dubbel-, ibland till och med mångbottnade.

Så är det också här. När Jesus just innan han dör säger till Maria: ”Kvinna, där är din son”, menar han självklart att Johannes nu skall inta hans plats hos Maria. Han vill ge Maria, som tydligen är änka och som nu förlorar sin ende son, ett stöd. Därför anförtror han henne åt Johannes, den älskade lärjungen. Han vill att han skall ta hand om henne. Maria skall finna ett tryggt hem hos Johannes.

Så har denna text tolkats från början. Och denna tolkning är givetvis riktig men ofullständig. Så småningom har kyrkan upptäckt att Johannes vill säga något mer, att det finns ett djupare skikt i denna text om Maria. Och allt fler exegeter, även protestantiska sådana, är ense om att Johannes här vill säga något fundamentalt om Marias roll i vårt och i kyrkans liv.

Genom dessa två korta meningar ”där är din son”, ”där är din mor”, skapas en ny situation, både för Maria och för hela mänskligheten. Vikten av dessa ord framgår av att Jesus uttalar dem just i det ögonblick då han frambär sitt livs offer åt sin Fader, just innan han böjer ner huvudet och överlämnar sin ande.

När vi ser på det som omedelbart följer på episoden om Maria och Johannes, finner vi detta häpnadsväckande ord: ”Jesus visste att nu var allt fullbordat” (v 28). Evangelisten själv ber oss att i denna sista handling, där Jesus ger sin mor åt Johannes och Johannes åt sin mor, se höjdpunkten av Jesu verk och det slutgiltiga beviset på hans kärlek. När detta är gjort är allt fullbordat.

Den som läser den grekiska grundtexten uppmärksamt, upptäcker att evangelisten i den inledande versen, där han beskriver situationen kring korset, använder ett possessivpronomen när han talar om Maria: ”Vid Jesu kors stod hans mor.”

Men i den följande versen försvinner pronomenet. Det står inte: ”När Jesus såg sin mor”, utan ”när Jesus såg modern”. Själva den språkliga konstruktionen tycks visa att det i detta ögonblick händer något avgörande med Maria. Från att ha varit Jesu mor blir hon nu modern, den universella modern.

Inte så att Jesus säger till Maria: ”Från och med i dag skall du vara hela mänsklighetens mor.” Jesus brukar inte tala så abstrakt. Han gör det på ett långt finare och konkretare sätt. Han ber Maria att hädanefter betrakta den lärjunge som han älskar som sin son. Han gör Johannes till symbol för alla lärjungar som han älskar.

Genom att utvälja Johannes, den lärjunge som han älskar, visar han att Maria är en kärleksgåva från hans sida, en gåva som han ger åt alla som han älskar, det vill säga åt alla människor. Ty varje människa är en verklig eller potentiell lärjunge som Jesus älskar. Johannes står där för oss alla. I och genom honom får vi alla Maria till mor.

Men samtidigt är Johannes också en konkret, individuell person. Genom att Jesus talar till Johannes enskilt, och inte till alla som är samlade vid hans kors, visar han att Maria inte enbart skall vara mor till mänskligheten som helhet, utan också mor till varje enskild människa.

Varje människa får betrakta Maria som sin mor, som om hon bara hade en enda son. Var och en av oss får inta hennes enfödde Sons plats och räkna med att hon gör för honom eller henne vad hon gjort för Jesus.

Som i Kana tilltalar Jesus henne med det ovanliga ”kvinna”. Att han tilltalar den samariska kvinnan så (Joh 4:21), kan vi förstå. Men varför säger han inte ”mor” när han talar till sin mor? Det var inte sed i Israel att tilltala sin mor med ordet ”kvinna”. Men tiden för det strängt personliga, privata förhållandet mellan honom och hans mor är förbi.

Till synes tar Jesus avstånd från henne, men bara för att tilldela henne en ännu större roll. Maria förs in i en universalitet som spränger det personliga mor-son-förhållandet. Under korset får Maria sin investitur som kyrkans och mänsklighetens mor. Hon blir den nya Eva, ”moder till alla som lever” (1 Mos 3:20).

Det är något oerhört att få en mor. Vad är en familj utan mor? Det är mor som är värmen och ömheten i familjen. Hon har en känsla för alla detaljer, hon tänker på allt, hon ser till att det är gott att vara hemma.

Jesus vill att förhållandena i den övernaturliga världen skall motsvara de naturliga förhållandena. Liksom vi behöver en jordisk mor, så behöver vi också en himmelsk mor. Utan henne skulle den himmelska familjen inte vara komplett.

Men vi får inte dra en alltför skarp gräns mellan det jordiska och det himmelska, mellan det naturliga och det övernaturliga. Det är en välsignelse också för vårt naturliga liv att vi fått en himmelsk mor.

Många av oss har som barn inte fått tillräcklig kärlek från vår mor, vilket ger upphov till mycket lidande senare i livet. Man är inte helt färdigskapad när kärleken brustit i början av livet. Hos Maria kan man finna det supplement av kärlek man behöver för att vara en lycklig människa.

Varför har många av oss så svårt att ta emot denna oerhörda gåva från Jesus? Man tror att man tar något ifrån honom om man tillerkänner Maria en roll i frälsningsverket. Men om Jesus nu själv vill att Maria är med, varför skulle hon då inte få vara det? Genom att förvägra Maria den plats Jesus har tilldelat henne, tar man faktiskt något ifrån honom, nämligen hans generositet. Han vill inte göra allting ensam. Han vill ha medarbetare, först Maria, sedan oss alla. ”Vi är Guds medarbetare”, skriver Paulus (1 Kor 3:9).

Vi har fått till uppgift att komplettera, skriver han också, det som fattas i Kristi lidanden för hans kropp, som är kyrkan (Kol 1:24). Om Maria inte får stå vid Jesu sida och göra något för oss, då kan vi ännu mindre göra något för varandra. Då är frälsningsverket ett enmansföretag.

Är det inte märkligt att man i vår tid, då man ständigt talar om demokrati, ändå envisas med att förespråka envälde i nådens värld? Om det är sant att nåden är byggd på naturen, är det rimligt att vi får samarbeta med Gud när det gäller att rädda varandra till evigt liv.

Den första människan har Gud ensam skapat. Fast även då var han tre! Men alla andra människor skapar han via en man och en kvinna som älskar varandra. Utan deras medverkan skapas ingen ny människa. Det som gäller i den naturliga ordningen gäller också i den övernaturliga.

Gud vill ha behov av oss, inte för att han inte skulle kunna göra allting ensam, utan för att han vet att det är en otrolig glädje för oss att få vara medskapare med honom. Vi är inga passiva åskådare, vi är aktörer och får spela med i det stora dramat. I en tid då alla kräver medansvar borde det inte vara svårt att uppskatta att Gud lagt en del av ansvaret för mänsklighetens räddning i Marias och i våra händer.

En annan orsak varför man inte gärna erkänner Maria som mor, är att det kan vara svårt för den manliga stoltheten att tillstå sitt beroende av en kvinna. Hur uppenbart det än är att mannen behöver kvinnan, så vill han ändå låtsas att han klarar sig själv. Dessutom är vi, särskilt här i Norden, ganska hämmade och ger inte lätt uttryck åt våra känslor. Vi vill för allt i världen inte bli sentimentala. Vilket inte hindrar att många av oss aldrig kan få nog av de sentimentala kärlekslåtar som via media strömmar över oss.

Att tala till Maria som ett barn till sin mor kan lätt låta sentimentalt. Att kärleksfullt ge Maria olika namn, som vi i katolska kyrkan gör i litanian, kan förefalla utomstående sentimentalt, men gör inte alla som älskar på det viset? När två förälskade ger varandra vackra namn, är det högsta allvar för dem. Men den som inte älskar ler föraktfullt och tycker att det är löjligt. ”Ge mig någon som älskar”, skriver Augustinus, ”han förstår vad jag menar”.

Varför skulle det vara under vår värdighet att bli anförtrodda av Jesus åt en kvinna, när Gud anförtror sig själv åt Jungfrun i Nasaret? När ängeln kommer till Maria är det för att säga att den evige Fadern vill anförtro sin Son åt henne. Och när Maria svarar ja, lägger Fadern sin Son i hennes sköte. Ett radikalare beroende än det ofödda barnets beroende av sin mor är knappast tänkbart.

Så vill Gud bli beroende av Maria. Och efter födelsen förblir Jesus, den människoblivne Guden, i många år beroende av Maria. Hon ammar honom, hon bär honom i sina armar, hon fostrar honom till att bli den människa han måste vara för att konkret kunna visa oss hur man lever som människa när man är Gud, och hur man kan leva ett gudomligt liv när man är människa.

Gud anförtror sig själv åt sin skapelse. När Jesus blivit en mogen man och till sist hänger på korset och där ser Johannes, och i honom alla som han älskar, då anser han att även Johannes, att även vi alla, kommer att må bra av att bli anförtrodda åt Maria. Hon har fyllt sin uppgift i förhållande till honom så bra, och han är så nöjd med henne, så tacksam, att han anser att vi måste få samma gåva. Han anförtror oss åt Maria liksom han själv av sin Fader blivit anförtrodd åt henne. Där han har varit, i sin mors armar, omsluten av hennes omsorg, där vill han att de som Fadern har gett honom skall vara. Han vill dela henne med oss.

Det finns många människor, kanske särskilt här i Norden, som plågas av skuldkänslor. Ofta handlar det om troende som vet att de är älskade av Gud, att han är barmhärtig och alltid beredd att förlåta oss vad som helst. Men skuldkänslorna sitter kvar i alla fall. Varför är det så? Kanske är ett av skälen att Maria fattas.

Gud vill att allt skall bli inkarnerat, att allt skall bli synligt och konkret, inte bara hans faderliga utan också hans moderliga kärlek. Han vet att vi har svårt att uppfatta som riktigt verkligt det vi inte förnimmer med våra sinnen. Därför ger han oss Maria.

I henne får Guds moderliga kärlek ett konkret ansikte. Den blir levande, den blir verklig. Hur skulle man kunna ha skuldkänslor när man har en mor som man får tilltala: ”Du milda jungfru, du högt älskade moder, du underbara moder?” Och hur skulle man kunna undgå att tappa något av sin ursprungliga trygghet när man inte vill kännas vid sin mor?

Jesus säger inte bara till Maria: ”Kvinna, där är din son.” Han säger också till Johannes: ”Där är din mor.” Efter att ha anförtrott oss åt Maria, uppmanar han oss att betrakta och älska henne som vår mor. Och evangelisten tillägger att lärjungen, som är han själv, tog Maria hem till sig. Från den stunden har Maria haft sitt hem i kyrkan och intagit sin centrala plats som mor till alla kyrkans barn.

(Ur Karmel 4/2010)


Tillbaka